Älska någon man aldrig träffat..

Tänkte att det kanske är dags att blogga igen. Kände att jag kanske ska börja med att skriva om vår lilla skatt, som inte är så liten längre.. Idag är det 100 dagar kvar till BF som är 21 januari. Det börjar minst sagt bli trångt inne i magen nu. Bebis gillar att ligga på min vänstra sida av magen, det känns tydligt! Just precis i detta nu är det fullt liv i magen. Sparkar för fullt och det rumlar runt ordentligt där inne. Vi väntar en riktig liten ninja. 😀 <3

Tänk att man kan ha så stor kärlek till någon man aldrig träffat <3 Älskar vår lilla plopp! Vi har fått se den lilla vid 3 tillfällen. Första gången vid ett akutbesök då nästan hela jag blev ultraljudad. Precis innan vi fick se vår lilla skatt så tänkte jag ”det finns säkert ingen baby där inne. Det skulle inte förvåna mig”. Några sekunder senare möttes vi av en liten aktiv krabat som låg och vinkade för full till oss. Mina tårar sprutade och det var nog den första riktiga bekräftelsen till Jimmy att någon faktiskt befann sig där inne. Allt blev så mycket verkligare. Han trodde verkligen inte att det redan var så mycket liv även om jag känt små fladder.

2 veckor senare var det dags för det ordinarie ultraljudet, vilket jag misstänkte var 1 vecka tidigare än önskat. Vilket det också var. Innan vi åkte dit så tänkte jag för mig själv att ungen kommer väl att vara omöjlig denna gång då vi redan en gång fått se h*n så tydligt och inte då fick några bilder. Det första ultaljudet var helt magiskt och det kändes precis som om vi tittade på varandra då h*n låg och vinkade åt oss. Något vi bara kommer ha med oss i minnet då det tyvärr inte finns några bilder från det.
På det första ordinarie ultraljudet så stod ploppen såklart på huvudet med rumpan uppåt och huvudet långt nere i en ficka. Så vi gick igenom det som gick, fick några bilder och några mått mätta innan vi blev ombedda att komma tillbaka en vecka senare när den lilla vuxit på sig lite till. Bilden nedan är tagen på det ultraljudet, under några sekunder av medgörlighet.

Det blev också den ultraljudsbild som fick tala om för våra nära och kära att de skulle bli mormor, morfar och farmor samma kväll. Jag jobbade ända till 22 så det blev en sen kväll att gå ut med nyheten, men vi kunde inte hålla oss längre. Min stackars mamma som vanligtvis lägger sig väldigt tidigt låg halvsovandes i soffan i väntan på att vi skulle komma förbi. Jag förbjöd henne att sova 😛 I det lilla paketet som hon fick så låg det en liten burk med varsin cupcake till henne och Robert. Den var fylld med färg för vilket kön babyn har. Visserligen var det redan övertydligt då hela paketet med innehåll var av samma färg också…. 😀 Mamma trodde att cupcakesen var presenten, öppnade burken och luktade på dem och gav oss en överdriven ”nämen åååh vad gott dom luktar” och allt vad hon nu sa.. Vi fick henne därefter att plocka upp kortet som skulle avslöja den stora nyheten.

Reaktionerna från både den blivande mommon och fammon blev väldigt snarlika. Min mamma reagerade lite snabbare med att öppna kortet och slå händerna för munnen och brista ut i glädjetårar och fniss. ”Äntligen” fick vi höra trots att hon varit den som alltid sagt ”nä inte än” när det kommit på tal av andra. Hon hade även drömt att jag fick barn ungefär en månad innan.

Eftersom att våra mammor bor en gård bort från oss, åt varsitt håll så var det sedan gångavstånd till Jimmys mamma. Hon förstod inte heller först att där fanns ett kort och förstod inte varför hon fick en present. När hon sedan öppnade kortet så satt hon många långa sekunder och bara tittade på det innan hon tittade upp och frågade om det var sant och slog händerna för munnen. Tårarna rann och jag fnissar än idag åt att hon fick så mycket tårar och sa ”jag ser inte vad det står” medan hon försökte torka dem.

Min pappa hade tyvärr samma dag åkt till Piteå så han fick med sig sitt paket dit. De kom fram sent och han visste inte om vi låg och sov, så vi fick ett sms med ett grattis, att det var roligt osv. Inte riktigt lika roligt som om vi hade fått berätta det själv och se reaktionen. Men vi fick prata i telefon dagen efter om det också. Han var jätteglad för vår skull och de hade direkt förstått vad det skulle bli för kön på den lille också.

Veckan efter var det alltså dags för ett nytt ultraljud. Det var lite samma sak då, med skillnaden att h*n var lite större. Vi lyckades dock lura upp h*n så att vi kunde komma åt de viktiga måtten i huvudet och se så att allt såg ut som det ska i huvudet. Kvinnan som ultraljudade gick igenom kroppsdel för kroppsdel och allt såg fortsatt bara bra ut. Det var så mysigt att bara ligga och få se allt. Sen fick vi bilder även från det tillfället och det beräknade födelsedatumet 21 januari 2016. Enligt NaturalCycles appen så är BF 23 januari. Så det kändes mer troligt än 17 januari som det var från början. Det känns såå spännande och det närmar sig med stormsteg…. <3

Jaa.. Jag skulle kunna fortsätta skriva i evigheter.. men nu är jag trött och det är dags att sova 🙂