Ibland kan jag känna hopplösheten i att fara runt land och rike på utställningar. Det är kanske inte så konstigt… jag menar.. hur stor chans är det att få certet som delas ut bland väldigt många hundar.. O med tanke på hur mycket pengar man trots allt lägger ner på anmälningsavgifter, resor, boende så tjänar det ju inte direkt ihop sig.. Men det är ju lite tjusningen också. Men ibland så blir det bara för mycket! Jag gör detta för att jag tycker att det är roligt, absolut! Men det är fan inte roligt att känna prestationsångest när man vet att minsta lilla jäkla misstag man själv gör kan leda till att man helt enkelt tappar allt. När man dessutom jämt ska snubbla på mållinjen så vet man ärligt talat inte om man ska skratta eller gråta!
Igår var en sån dag då allt bara blev för mycket. Missta mig inte, denna helg har varit riktigt riktigt rolig och jag har träffat mycket folk, haft roligt i ringen och jag är verkligen glad över våra fina resultat BH2,3&4 av 3 utställningar, 2 R-CERT & 2av3 klassvinster. Men gårdagen började egentligen så fort jag anmälde till Tromsö INT och kryssade i att Elton står för Championat. (då 2 championat, sen tog han ju det svenska certet nyligt så då blev det plötsligt nordiskt). En pirrande känsla i magen vid klicket och känslan att ”då gäller det”!
Gårdagen i sig började med att vi visste att vi skulle börja ringen sent och visste att alla KH tikar skulle gå i en annan ring. På morgonen mötte vi en vän som var färdig med sin kh tik… O Iom att KH tikar i regel är före LH hanar så spred sig paniken i kroppen och jag sprang i princip till ringen i ren panik och tänkte att Elton skulle in eller att vi missat något! Det var förstås fortfarande massor med pomeranians i ringen och det var inte i närheten vår tur. Jag hade gråten i halsen hela dagen, utan att vara ledsen eller upprörd, utan förmodligen av ren stress och prestationsångest ”JAG får inte sumpa detta för oss”.
Jag vet att det bara blir värre för både en själv och hunden när man tänker så, men det är liksom en känsla som inte går att koppla bort ibland. För det är verkligen så, gör inte du ditt bästa för din hund i ringen så kan du heller inte räkna med att det ska gå bra, över huvud taget. JAG påverkar min hunds prestation i alla lägen. Går han bra, står han bra, är han nog pigg, för pigg, går vi för fort, för sakta, gör jag si, gör jag så..
Går det dåligt för oss så skyller jag oftast på mig själv! Visst om domare klankar ner på fel de hittar (som de gör på alla hundar någon gång), så är det ju inget att göra. Men när man vet att domaren tycker om hunden och man känner att man har lika stor chans att vinna som alla andra, om man bara gör sitt bästa för att visa hundens fördelar, så hänger allt på en själv. En hund som slår min hund idag kan lika gärna förlora nästa gång även om det är samma domare.
För mig är det aldrig hundens fel att det går dåligt. Visst jag kan bli irriterad när mina hundar blir egensinnade och gör lite som de själv tycker och ”pekar finger” åt en, men det är något helt annat 😉 Men jag försöker vara positiv på dem och berömma dem när de har skött sig väl, även om det inte gått bra. Elton har varit väldigt glad i ringen under helgen, viftat på svansen på bordet och dock knappt kunnat stå still, men ändå så är det roligt att se! Han har jobbat bra med mig trots att han varit trött.
Elton CERT i Piteå 18/5
Tillbaka till gårdagen specifikt så fördrev jag tiden i tältet med att fixa och dona med småsaker, allt för att slippa tänka på att ”idag är våran chans”, tanken som slog mig till och från hela tiden. Jag målade till och med naglarna… Sen när jag kände att jag inte kunde göra något mer så gick jag för att kolla hur det gick för korthårs hanarna som skulle gå före. Folk som frågade om jag var nervös och jag som bara ville springa bort av nervositet inombords varje gång tanken kom upp. Jag är väldigt sällan så nervös.
Så börjar vår bedömning och det släppte lite, det kändes som att det gick bra. Min lite trötta kille hade lite svårt att vilja stå riktigt still på bordet och tyckte att han kunde fjanta och spralla av sig lite istället för att koncentrera sig på riktigt 😉 Men det gick bra och han fick fin kritik och excellent. Så går vi undan och jag lämnar över honom till min kära vän Jenny. När sista hunden var på slutversen av sin bedömning så gick vi för att ställa upp.. tiden gick och gick och tydligen var det något krångel så att vi fick stå där onödigt länge och Elton blev tröttare och jag mer stressad samtidigt som min nervositet steg. När vi väl får gå runt så går det bra och vi blir placerade som 2a i klassen, och ska gå för det sista varvet. Då Elton börjar kvarka, vi får helt enkelt stanna och jag tänker FAN!
Det händer typ aldrig, men just då.. När jag var så äckligt nervös och stressad och det smittade antagligen av sig på honom. 3e utställningen på 2 dagar och sådan press. Så tappar han en placering och jag kände bara att jag ville gå därifrån. Kände verkligen bara hur pissigt det kändes just då. Tappa en placering på sånt där jäkla skit då hunden inte kan prestera sitt bästa. Den trevliga domaren vi hade just då såg ju och förstod givetvis min besvikelse och kom och började prata om att när han kvarkar så sjunker han ju liksom ihop i halsen och tappar rörelse och svans osv. Sånt händer, speciellt med den här rasen..
Och precis som jag säger ”ja jag vet och jag är bara så jäkla nervös och stressad idag” så bara brister det. Tårarna bara sprutar. Absolut från ingenstans egentligen. Det blev verkligen bara för mycket. Jag blev inte ledsen eller sårad på något sätt utan jag kände bara besvikelse, pressen och stressen släppte och domaren kom och gav mig fina ord. När jag väl kände att det bara kom så fanns det ingen hejd på tårarna. Och då stå där och känna sig halvkorkad, okontrollerad och bara se att alla blir chockade och antagligen tänker att jag är jätteledsen eller så.. Äsch vilket dåligt avslut.. Till min förvåning på allt (eller egentligen inte) så får Elton ett CK. Han går sista varven, fortfarande lite påverkad, inte svansen i topp osv och inte på sin bästa sida men slutar som 4e bästa hane!
Jag kan egentligen inte vara annat än nöjd över denna helg, även om det samtidigt känns lite hopplöst. Så få chanser som man har på det där j’vla storcertet så blir man verkligen less på att spendera mycket pengar och sen snubbla på mållinjen. 1 ynka placering bakom championatet förra gången och från början samma sak denna gång, om vi bara inte hade sumpat det på slutet..
Hunden som gick om oss i klassen blev istället 2a med r-cert och r-cacib.. Grattis till alla vinnare och fina hundar! ..men.. SKIT!
Sen har vissa det dessutom så jäkla enkelt. Vissa har helt enkelt sån jäkla tur. Dessa hundar behöver definitivt inte vara något alldeles extra och speciellt utan de bara råkar välja rätt tävlingar och glider fram till ett championat på kort tid. Jag säger förstås inte att dessa hundar behöver vara dåliga. Men efter 12 reserv cert så får man säga att det är orättvist ibland! Andra får inte ens cert de förtjänat. Sumpar inte okunniga ringsekreterare bort det för en så är det något annat.
Hur kan exempelvis en domare glömma bort vilken hund den placerat minuten innan. Hur kan domaren inte minnas mellan en svart och en röd hund vem han valt som vinnare och varför. När man dessutom hållt in på CK så att det bara är 3 hundar kvar till bästa tik en minut senare. Så när jag gick fram till honom och sa att ringsekreteraren placerade hundarna i fel ordning då hon ställt dem i nummerordning så säger han. ”Ja men jag frågade vem jag hade placerat som vinnare”. Så säger jag, ja men hon placerade dem fel för du valde alldeles nyss den röda tiken som vinnare i den klassen. Och i o med att han gjorde fel så kunde han ju inte ta det och fixa till det så istället blir han sur på mig och snäser tjurigt ifrån ”ja men jag kan ändå ändra mig så”.
Men det var ju inte precis så att han hade gjort någon bedömning över dem. Det hade kommit in en extra hund in i ringen och alla hade stått kvar på stället bortsett från att ringsekreteraren ändrade om hundarna på stället. Domaren själv hade inte ens tittat på dem igen. Han bad sen den vinnande tiken och en tik från en annan klass gå fram och tillbaka mot varandra men lät dem sen stå som de gjorde. Han gjorde aldrig någon ny bedömning och ”vinnaren” som egentligen inte var någon vinnare stod bara kvar där och hoppades förstås att misstaget skulle gå igenom. Det var bara nonchalant och oengagerat.. Vädligt tråkigt när man dessutom lägger ner pengar, åker och behöver certen..
Ibland känner jag som sagt bara hopplösheten i det hela.. Jag var bara tvungen att skriva av mig ”lite”. Ingen lär väl ändå orka läsa detta. 🙂 Nu laddar vi om för nästa tävling och ärligt talat tänker jag bara ha roligt och inte bry mig om hur det går 🙂 Kanske vi kommer hem med något som gör dagen ännu bättre, eller så går det åt skogen. Men jag tänker försöka fokusera på att jag och hunden ska ha roligt, inte vara stressade och pressade för något resultat.
Året har definitivt börjat bra och det återstå att se vad mer det har att ge. 1x BIR, 2x CERT, 6xR-CERT, 3xBH2, 2xBH3, 2xBH4 & ”BH-5”, 8 klassvinster i ÖKL och vi har nosat på championatet! av 10 officiella utställningar. + BIR & BIS-2 på en inoff chihuahua special för en duktig uppfödare, BIR & BIG på en större inoff och BIM på en annan inoff.
Jag kan inte annat än verkligen älska min stjärna, min ögonsten! <3 Imorgon ska vi träningstävla i rally. Det kan verkligen gå precis hur som helst! 😀
